Artikel i DN
Vintern svår för det vilda.
Vintern utgör en flaskhals de vilda djuren. Då saknas vatten, föda och skydd, som är livsviktiga för alla levande varelser. Vissa arter är bättre anpassade till vårt vinterklimat än andra. Renen äter snö för att få vätska, medan rådjuret lider av vätskebrist om inte det finns tillgång till växter med hög vattenhalt eller öppet vatten. Insektsätande fåglar flyttar obligatoriskt. Fåglar, som lever vid vatten flyttar när vattnet fryser och de flesta frö-och knoppätande fåglarna stannar kvar utom när frösättningen eller knoppbildningen slagit fel.
Eftersom vårt vinterklimat under senare år varit milt, är det allt fler fågelarter som opportunistiskt stannar kvar i vårt land under vinterhalvåret. Flyttningen är inte riskfri och att stanna kvar en mild vinter kan ge individen många fördelar. Blir förhållandena däremot för besvärliga så ger de sig av mot mildare nejder. Andra arter stannar för att de funnit en ny födkrok - ofta av människor utlagt foder. Sker detta på samma ställe år efter år kan nya traditioner utvecklas och fåglarna stannar kvar även då förhållandena blivit besvärliga.p Så kan det vara med hägrarna i Råstasjön.
När ingen mat serveras och vintern har blivit så hård som i år, så börjar de bryta ner kroppens fettlager. När dessa är slut så är det musklernas tur att få lämna energi för att hålla kroppstemperaturen uppe. Efter en tid så har bröstmusklerna/flygmusklerna försvunnit i sådan utsträckning att fågel inte längre kan lyfta. I detta läge finns ingen återvändo antingen så måste de få mat eller också dör de. Sill är som påpekas en mycket bra och fet ersättning för mörtfisk, som är hägerns vanliga föda.
Det är väl kanske detta sammanhang inför nästa vinter värt att påpeka att vintermatningen inte skall igångsättas så tidigt, att man binder fåglarna till foderplatsen. Stora mängder fåglar stannar då kvar och man är tvingad att hålla igång utfodringen kontinuerligt under hela säsongen med allt ökande kostnader år efter år. Om utfodringen upphör kan det gå illa för de fåglar man velat skydda. Någon måste därför sköta utfodringen, när man åker bort. Risker för smittspridning och rovdjursangrepp finns vid utfodringsplatser bör förebyggas genom val av rätt metod och rätt läge för utfodringen.
I det akuta läget idag så gäller bara att fodra med rätt foder och på rätt plats. Kryddad, salt eller möglig mat är direkt skadlig för svältande eller törstande djur. Välj gärna foder med hög fetthalt t ex solros eller hampfrö, wienerbröd, talgbollar, talg, sill eller med hög kolhydrathalt t ex havre-och kornkross, vete, äpple eller päron. De senare ger också trastar, sidensvansar och domherre vätska. Trastar och kvarvarande rödhakar kan dessutom fodras med kattmat eller fläskfärs uppblandad med havregryn så att man får en fint grynig massa, som kan ätas även när det frusit. Följ gärna SVA:s rekommendationer i gårdagens DN. Vatten är ofta viktigare än mat. Tänk också på däggdjuren kan behöva stödutfodring speciellt om snödjupet är stort eller skaren är besvärlig, men att hjortviltet är mycket känsligt för foder, som det inte vant sig vid, och att det i så fall är bättre att avstå från utfodring än att skapa jäsning i känsliga idisslarmagar.
Matningen av vilda djur i en stadsbiotop har flera aspekter än att bara hålla djuren vid liv under svåra perioder. Att upplevelsen av natur i stadsmiljön skapar välbefinnande för det stora flertalet av tätorternas befolkning visar flera undersökningar. Den bidrar också till att skapa intresse för djur och natur bland såväl unga som gamla och skapar ofta möten över åldersgränserna.