Djurskydd och vilda djur
Foto: Jan-Åke Hillarp
Sverige är ett stort, glesbefolkat och viltrikt land jämfört med länderna på Kontinenten. Detta har inneburit att vi har varit vana att både lösa konflikter med vilda djur och behandla skadade vilda djur med hjälp av bössan. Detta har dessutom varit naturligt när större delen av befolkningen bott på landet och varit vana vid att både slakta och jaga. Så är inte fallet idag i våra mest tätbefolkade delar, som i mycket liknar motsvarande områden ute i Europa. Västra Skåne tillhör Öresundsregionen med nära 3 miljoner människor och har en ökande befolkning och urbanisering. Förhållandena är likartade i Stockholms- och Göteborgsregionerna.
De ökande transporterna genom Öresund, Bälten och Östersjön innebär ännu större risker för oljeskador på miljön än 1979, när Katastrofhjälp Fåglar och Vilt (KFV) grundades i Kristianstad för att omhänderta, tvätta och återföra oljeskadade fåglar till naturen.
Sedan dess har KFV utvecklats till att ta hand om allt från skadat vilt till övergivna djurungar. Detta har kostat mycket ideellt arbete men också mycket pengar. Djurskyddet har varit en av de stora aktörerna i utvecklingen av verksamheten. Djurskyddet Malmö (fd Malmö Djurskyddsförening) har sålunda under de senaste 20 åren bidragit till att skapa en välfungerande viltrehabilitering inom sitt verksamhetsområde. Detta har skett i samarbete med Djursjukhuset i Malmö, som utför större delen av de operativa ingreppen på skadade vilda djur, som sedan vårdas vid de KFV-anslutna anläggningarna i Malmö (Fågelskydd Spillepeng) och Skanör (KFV Skåne sydväst). Verksamheten vid de tre anläggningarna bedrivs ideellt och i fallet Fågelskydd Spillepeng bekostas verksamheten av SYSAV och Skånes Ornitologiska Förening. Denna anläggning tar endast emot fåglar. KFV Skåne sydväst, som drivs med hjälp av medlemsavgifter, kommunala bidrag på några tusenlappar per år samt gåvor, tar både emot fåglar och däggdjur.
Som jag tidigare sagt så blir vår landsända mer och mer tätbebyggd och fler och fler vilda djur kommer i kontakt med människan och hennes olika uppfinningar som bilar, fönsterrutor, miljögifter, taggtråd o s v. Vår uppfinningsrikedom är stor och skaderiskerna för vilda djur i det moderna samhället ökar hela tiden. Eftersom vi är ansvariga, bör vi också göra en insats både för att förebygga skador och att rätta till det, som vi skadat. Naturligtvis skall vi även sprida information om vilda djur och hur vi skall förhålla oss till dem.
Att avliva ett vilt djur bara för att det blivit skadat eller att det är unge som p g a mänsklig störning blivit övergiven håller inte idag, när fler och fler vilda djur trängs tillbaka av vårt samhälle. Vissa arter har visserligen anpassat sig till detta och kan t o m betraktas som skadedjur av oss, men detta innebär ändå inte att de inte skall få vård. Motiven härför är flera:
- Vanliga arter erhålles ofta och ger rehabiliterarna erfarenheter som de sedan kan använda vid vården av ovanligare och mera hotade arter.
- När man ringer oss om ett skadat djur, så har man brytt sig. Detta intresse för att hjälpa andra levande varelser får inte nonchaleras. Om vi inte tar oss ann en vanlig art eller en art, som av samhället betraktas om skadedjur, får vi inte heller in de sällsynta arterna, där varje individ kan vara viktig för beståndet.
- Sist och viktigast – det är en djurskyddsfråga! Det är mycket bättre att vi som har kunskaper tar hand om djuret och behandlar det utifrån dess möjligheter till ett fortsatt liv i frihet och med minsta möjliga stress.
Den sista punkten är den viktigaste anledningen till att personer utan tillstånd inte får ta hand om vilda djur och hålla dem i fångenskap. Lagen ger dock den enskilde möjlighet att hålla djuret under 48 timmar (Naturvårdsverkets tolkning, som stöds av KFV:s Riksförbund) för att finna någon som har tillstånd att ta hand om det för rehabilitering.
De tillstånd vi har för att hålla vilda djur, bygger på att vi har anläggningar för dessa och kunskaper om hur de skall skötas. Tillstånden säger också vilka arter vi får ta hand om samt talar uttryckligt om att djur, som inte kan släppas fria igen måste avlivas. Avlivning är alltid ett djurskyddmässigt alternativ till rehabilitering. Den första bedömningen vi gör, när ett djur kommer in är att bestämma, om djuret kan rehabiliteras eller inte. Är skadorna för omfattande eller kommer det efter vården inte att kunna klara sig själv i naturen, så skall det avlivas. Likaså skall det avlivas om det mår så dåligt av vår behandling att dess fortsatta liv riskeras. Detta är mycket viktigt, eftersom många vuxna däggdjur blir så stressade av hantering och fångenskap att de kan skada sig allvarligt eller dö. Det är då inte försvarligt att utsätta dem för sådan stress annat än ytterst tillfälligt.
Behandlingen av djuren måste dessutom grunda sig på kunskap om art, beteende och levnadssätt. Den kan inte bygga på mänskliga värderingar utifrån våra behov. Jag blir fruktansvärt arg, när jag ser att man lyfter vilda djurs ungar till ansiktet, stirrar på dem, ler mot dem och kysser dem. För dem är detta den ultimata stressen. De uppfattar det som att ett hotande rovdjur, visar tänderna och kommer att äta upp dem. Dessutom låser det deras lemmar, så att de inte kan fly. Jag har sett detta beteende flera gånger i TV 4:as Djurens Ö, där man bl a också sätter ut gräsandsällingar efter att först ha förstört deras dundräkt med hudfett, när man klappat dem, och sedan släppt dem i en kull, där honan inte accepterat dem. Man får hoppas att en trut eller mink snabbt varit på plats så att de inte under några dygn fått svälta ihjäl. I ett program fångade man en rävvalp och tvättade den en gång mot rävskabb, varefter man släppte den så att den kunde springa tillbaka till sitt skabbinfekterade gryt. Om man blöter pälsen mot skabb skall behandlingen upprepas ytterligare två gånger med en veckas mellanrum. Djuret får dessutom inte vistas i sin gamla miljö förrän denna är sanerad. En räv som tagits i fälla en gång går inte åter i en fälla. Detta är alltså inte rehabilitering utan ett cyniskt användande av människors oförstånd för att tjäna pengar. Någon verksamhet utöver den de filmat verkar de inte haft.
Det är inte bara KFV som kan göra praktiska djurskyddsåtgärder för vilda djur. Det kan var och en göra. På Naturvårdsverkets hemsida har jag kommit med olika förslag, till insatser som kan göras för att bl a hjälpa djurungar, som kommit fel. Gå gärna till www.naturvardsverket.se (Start > Natur och Naturvård > Djur i vår närhet) och titta.